olikheter

ikväll gläds jag över att man är olika. 

du med ditt, och jag med mitt,

och orkar jag inte bry mig behöver jag inte bry mig.

-vise versa.

dock har jag konstaterat, att människor i allmänhet oftast orkar bry sig...

konstigt.

borde jag bry mig mer?

(fast jag vet ju mycket väl varför jag inte bryr mig...)

(systers foto från 2009, vexala)

nejvetni,

peace and love.

det mesta löser sig förr eller senare.

dessutom existerar inget nytt problem,

utan vardagen flyter på som den gjort hittills denhär sommaren;

-relativt problemfri.

är ensamhemma ett dygn, skönt som tusan!

har sett all sand från stranden sköljas ner i duschens golvsil, varit ute och gå med C's tjej M's hund och henne, gjort pasta och, -givetvis,

lyssnat på hög och bra musik.

Michael Monroes röst ljuder ur högtalarna och Hanoi-låtarna för tankarna tillbaka till tiden som 13/14 åring (3-4 år sedan och det känns som mer än en evighet) då jag repade i mitt andra bands trummis garage. jag hanterade gitarren lika bra som en 2 åring hanterar en symaskin och det lät troligen för det mesta alldeles för jävligt. men oj vad skoj vi hade!

jag ser delvis fram emot augusti, eftersom att Musikhuset's lektioner kör igång då, och det blir teori- och bandlektioner för hela slanten. musik musik musik.

underbart med mera musik!

nu ska jag chilla vidare lite,

är plötsligt pigg som en kråka (jag och H sov trots allt nästan 11h inatt) och ska nog hitta på nåt skoj.

imorgon står "pedning tillbaka till Vexala med Marre på schemat" ifall allt går som planerat.

peace!