sånt, som i mitt huvud, är totalt obegripligt

jag är en person som  tänker mycket.
stundvis påtok för mycket.

ibland funderar jag på namn.
varför döper så många föräldrar sina barn till
Daniel,
eller Eva,
Kim,
Sebastian,
Moa,
Nina
eller något annat av de vanligaste namnen man kan komma på?
varför vill man ge sitt barn ett namn som redan finns i x-antal upplagor i ens näromgivning?
varför vill man det?

en annan sak, som jag alltid har haft svårt att förstår, är mode och kläder.
varför vill man följa ett mode?
vad är det som gör så att folk medvetet vill klä sig i samma klädplagg och färgskalor som andra människor?
varför vill folk se lika ut?
varför vill halva stan plötsligt raka sidecut? vad är grejen om det redan finns 5 stycken som nyligen gjort det? eller färga rött hår? eller säga ett visst ord?




ikväll har jag kommit på vad jag egentligen borde heta.
nej, det är inget fel på mitt nuvarande namn Rebecka.
jag tycker givetvis det är synd att så pass många heter Rebecka i dagens läge... det känns som ett vanligt namn.    fast å andra sidan är det sällan nån kallar mig vid mitt riktiga namn,  och jag känner mig inte som en Rebecka. jag lystrar (som en hund) knappt till det längre.
"Kecka" får jag höra rätt ofta, men en kompis lillasyster har börjat kalla sin kompis för "Kecca" (samma uttal, annan stavning),  så mitt egen påhittade smeknamn från barndomen börjar även det kännas mindre originellt.
"Kex" är jag dock fortfarande ensam om att kallas bland alla jag känner till att existerar. Bra. Gillar't.
MEN, nog snackat!
skulle jag döpa om mig idag, vet jag vad det skulle bli.
dels för att jag tycker det är så fantastiskt fint,
dels för att ingen jag känner som finns i min bekantskapskrets, eller omgivning, eller kommun, eller när kommun, eller... ja, ingen jag nån gång hört om heter det, eller ens något i närheten.
ja, och sen dels också för namnets betydelse.

Salome.
[salåååme].
= "peace".

det känns som jag.
känns det som.


peace.