trötthet

jag blir bara så otroligt trött på att bli besviken på människor.
antingen så förväntar jag mig för mycket av folk, eller så är jag påtok för finkänslig
eller så är det så att folk faktiskt gör en besviken på riktigt.

och ingenting har egentligen ändrat här alls.
fast det kanske verkar så,
eller så har jag inbillat mig själv att saker och ting förändras,
eller så har jag hoppats så mycket på det att jag blivit förblindad och blundat för allt,
men nu vet jag.
-nej, saker ändras inte. iallafall inte här.
folk är sig lika.

jag ska härifrån sen.
jag tänker och kan inte studera musik vid konservatoriet i stan.
jag kan bara inte.
kanske man flyttar tillbaka hit sen efter något år när man bott någon annanstans..
det är ju mysigt och litet,
tryggt och lite utanför allt men endå på ett sätt i mitten.
..men att direkt efter gymnasiet börja studera här,
att se samma gator, byggnader, människor och ansikten, butiker, samma trafikljus,
samma korsningar och träd,
som man då hunnit se i 19 år av sitt liv.
nej.

jag tror inte att det är så speciellt mycket bättre någon annanstans än vad det är här..
kanske det är bättre på vissa punkter och sämre på andra,
men det är inte det det handlar om.

för,
flyttar man härifrån slipper man se Henne;
hon som man gått i samma lågstadie som i 6 år,
hon som man vet vem hon är, och man vet att hon vet man är,
men endå undviker hon att möta ens blick när man försöker hälsa.


man slipper se Honom;
han man en gång lekte med,
som en gång var ens bästa vän.
men som allt det nu är bortblåst.

nu märker jag att saker visst ändras.
och att människor ändras.
men fortfarande blir man besviken.